Marcus Aurelius

Den som gör mig orätt har del i samma förnuft, samma andel av det gudomliga. Ingen kan fästa något fult vid mig. Jag kan inte skadas av mina fränder, och jag kan inte hata dem.

Att lämna detta liv är, om det finns gudar, inget att frukta – de kommer inte att dra in dig i något ont. Och om gudarna inte finns eller inte bryr sig, vad är det då att leva utan gudar och utan försyn?

Se på döden i sig själv. Skala bort de bilder som din föreställning lägger till. Du finner att den inte är något annat än ett verk av naturen. Att frukta ett verk av naturen är barnsligt.

Två saker att hålla i minnet. Allt har sedan evigheten återkommit i samma former – på hundra år ser man inget nytt. Och den som lever längst och den som dör tidigast förlorar exakt detsamma.

Allt som hör till kroppen är en ström. Allt som hör till själen är dröm och dunst. Livet är ett krig och en främlings vistelse. Efter ryktbarheten kommer glömskan. Vad kan leda en människa? En enda sak: filosofin.

Vad jag än är – lite kött, andedräkt och ett styrande förnuft. Kasta dina böcker. Sluta förströ dig. Förakta köttet, som om du dog nu: blod och ben, en väv av nerver och ådror.

Du måste nu se vilken helhet du tillhör, och att en gräns i tiden är satt för dig. Om du inte använder den till att skingra molnen i ditt sinne, går den förbi, och den kommer aldrig tillbaka.

Om du arbetar med det som ligger framför dig och följer förnuftet allvarligt, kraftfullt och lugnt – håller ditt inre rent, som om du skulle lämna tillbaka det nu – och inte väntar dig något, inte fruktar något och talar varje ord med övertygelse, då kommer du att leva väl.

Det som återstår och är utmärkande för den goda människan: att vara nöjd med det som händer och med den tråd som spinns åt henne. Att inte orena det gudomliga som planterats i hennes bröst, utan bevara det i ro och inte säga något som strider mot sanningen.

En sådan människa är som en präst åt gudarna: obefläckad av njutning, oskadd av smärta, oberörd av förolämpning, en kämpe i den ädlaste kampen, djupt genomfärgad av rättvisa, och tar med hela sin själ emot allt som tilldelas henne som hennes lott.

Finner du något som är bättre än rättvisa, sanning, måttfullhet och mod – något bättre än ditt sinnes tillfredsställelse i det som förnuftet gör möjligt – så vänd dig till det med hela din själ.

Räkna aldrig något som nyttigt som skulle tvinga dig att bryta ditt löfte, förlora din självrespekt, hata, misstänka, förbanna eller spela hycklare. Den som sätter sitt eget förnuft och sin inre gudom främst behöver varken ensamhet eller folkmassor.