Seneca

Vi planerar långa sjöresor, uppskjutna hemkomster, fälttåg och den långsamma klättringen mellan ämbetena – medan döden står tyst bredvid oss. Eftersom vi bara föreställer oss att den drabbar grannen, tränger de dagliga förlusterna in på oss nästan osedda.

Ingenting är eländigare än oron över vad framtiden bär i sitt sköte. Våra oroliga sinnen fladdrar av en obegriplig rädsla. Hur ska vi undgå detta? Om vårt liv inte sträcker sig framåt, om det är draget tillbaka in i sig självt.

Ordna ditt sinne som om du hade nått det yttersta slutet. Skjut ingenting upp. Gör upp livets räkenskap varje dag. Livets största brist är att det alltid är ofullbordat och att en del av det alltid skjuts upp.

Vilken oro kan slumpen väcka med sina skiftande lynnen, om du står fast inför det osäkra? Börja alltså genast att leva, käre Lucilius – och räkna varje ny dag som ett eget liv.

Kasta av dig denna hunger efter liv. När ditt lidande kommer spelar liten roll – lida måste du, någon gång. Det som räknas är inte längden på ditt liv, utan dess ädelhet.

Varje dag, varje timme, blottar hur obetydliga vi är – ett nytt bevis på att vi har glömt vår skröplighet. Medan vi planerar för kommande tidsåldrar tvingar stunderna oss att se bakåt, där Döden väntar.

”Ympa nu dina päron, Meliboeus, sätt dina vinrankor i rader.” Men vilken dårskap att ordna sitt liv som om man ägde morgondagen. Vilket vansinne att göra upp vittsyftande planer inför en framtid som ingen äger.

Tänk på den som säger: ”Jag ska köpa, bygga, låna ut, driva in, vinna ära och sedan på ålderns höst ge mig åt vila.” Allt sådant är osäkert, även för den lycklige. Ingen av oss har något anspråk på dagarna som kommer.

Det vi håller fast vid glider undan; slumpen bryter in i just den timme som vi har fyllt med planer. Tiden går enligt sin egen lag, men i mörker – vad hjälper det mig att Naturens gång är säker, när min egen inte är det?

Själva den dag du bävar för som slutet på allt är gryningen till din evighet. Varför dröja? Lägg ner din börda – du har redan en gång tidigare lämnat detta köttets gömställe.

Ibland måste livet kallas tillbaka och hållas kvar på läpparnas rand, även under stor smärta, för de nära som räknar med oss. Den gode lever inte så länge det behagar honom, utan så länge plikten binder honom.

Vad hjälper det att korsa hav eller flytta från stad till stad? Vill du lämna dina bekymmer bakom dig behöver du inte en annan plats, utan ett annat jag. Vilket land du än väljer bär du ditt eget med dig.