Stoiska citat om döden

Att lämna detta liv är, om det finns gudar, inget att frukta – de kommer inte att dra in dig i något ont. Och om gudarna inte finns eller inte bryr sig, vad är det då att leva utan gudar och utan försyn?

Vi planerar långa sjöresor, uppskjutna hemkomster, fälttåg och den långsamma klättringen mellan ämbetena – medan döden står tyst bredvid oss. Eftersom vi bara föreställer oss att den drabbar grannen, tränger de dagliga förlusterna in på oss nästan osedda.

Jag gör det enda jag kan: att inte drunkna i rädsla, inte skrika, inte anklaga Gud. Det som har blivit till måste förgå. Jag är en människa, en del av helheten, som en timme är en del av dagen.

Se på döden i sig själv. Skala bort de bilder som din föreställning lägger till. Du finner att den inte är något annat än ett verk av naturen. Att frukta ett verk av naturen är barnsligt.

Ordna ditt sinne som om du hade nått det yttersta slutet. Skjut ingenting upp. Gör upp livets räkenskap varje dag. Livets största brist är att det alltid är ofullbordat och att en del av det alltid skjuts upp.

När du kysser ditt barn, din bror eller din vän, ge inte intrycket fria tyglar; låt inte glädjen löpa obehindrat. Håll den tillbaka, tygla den – som de som står bakom segrarna i deras triumftåg och påminner dem om att de är dödliga.

Två saker att hålla i minnet. Allt har sedan evigheten återkommit i samma former – på hundra år ser man inget nytt. Och den som lever längst och den som dör tidigast förlorar exakt detsamma.

Kasta av dig denna hunger efter liv. När ditt lidande kommer spelar liten roll – lida måste du, någon gång. Det som räknas är inte längden på ditt liv, utan dess ädelhet.

Om döden överraskar mig medan jag är sysselsatt med detta, räcker det om jag kan säga till Gud: de medel jag fick av dig för att följa ditt styre har jag inte försummat.

Allt som hör till kroppen är en ström. Allt som hör till själen är dröm och dunst. Livet är ett krig och en främlings vistelse. Efter ryktbarheten kommer glömskan. Vad kan leda en människa? En enda sak: filosofin.

Varje dag, varje timme, blottar hur obetydliga vi är – ett nytt bevis på att vi har glömt vår skröplighet. Medan vi planerar för kommande tidsåldrar tvingar stunderna oss att se bakåt, där Döden väntar.

Vad jag än är – lite kött, andedräkt och ett styrande förnuft. Kasta dina böcker. Sluta förströ dig. Förakta köttet, som om du dog nu: blod och ben, en väv av nerver och ådror.

Själva den dag du bävar för som slutet på allt är gryningen till din evighet. Varför dröja? Lägg ner din börda – du har redan en gång tidigare lämnat detta köttets gömställe.

Räkna aldrig något som nyttigt som skulle tvinga dig att bryta ditt löfte, förlora din självrespekt, hata, misstänka, förbanna eller spela hycklare. Den som sätter sitt eget förnuft och sin inre gudom främst behöver varken ensamhet eller folkmassor.

Ibland måste livet kallas tillbaka och hållas kvar på läpparnas rand, även under stor smärta, för de nära som räknar med oss. Den gode lever inte så länge det behagar honom, utan så länge plikten binder honom.

Tänk på hur många läkare som är döda efter att ha rynkat pannan över de sjuka, hur många filosofer efter ändlösa samtal om döden, hur många hjältar efter att ha dräpt tusentals, hur många tyranner efter att ha utövat makt som om de vore odödliga.

Ingenting främjar måttfullhet mer än att ständigt påminna sig om att livet här är kort och osäkert. Vad du än gör, ha tanken på döden framför dig.

Döden är samma slags sak som födelsen: ett naturens mysterium, en sammansättning av vissa grundämnen och en upplösning tillbaka i dem. Det är inget som någon behöver skämmas för.

Liksom det har bestämts utan ditt samtycke att du en dag ska dö, ligger det ögonblick då du kanske väljer att dö i dina egna händer. Det första är nödvändighet, det andra ett privilegium.

Snart, mycket snart, är du aska eller ett skelett – och antingen ett namn eller inte ens ett namn. Och ett namn är bara ljud och eko. Det som värderas högst i livet är tomt, ruttet och futtigt.

Hjärtat visar sin högsta gudomlighet när det begrundar sin egen död – när det förstår att människans uppgift är att fullborda sitt liv, att kroppen inte är något fast hem utan ett härbärge, att lämna när värden har fått nog.

Den moraliska karaktärens fullkomlighet består i detta: att leva varje dag som om den vore din sista, aldrig våldsamt upphetsad, aldrig slö, aldrig hycklande.

Det jag kallar framtiden sker nu, och mycket av den har redan passerat – den består av våra svunna dagar. Vi tar miste när vi bara bävar för den sista dagen; varje dag som förbrukas betalas ut till döden.

Varje gång du handlar, fråga: hur förhåller sig detta till mig? Kommer jag att ångra det? Om en liten stund är jag död, och allt är borta.