Stoiska citat om motgångar, svårigheter och amor fati

Att lämna detta liv är, om det finns gudar, inget att frukta – de kommer inte att dra in dig i något ont. Och om gudarna inte finns eller inte bryr sig, vad är det då att leva utan gudar och utan försyn?

Vilken oro kan slumpen väcka med sina skiftande lynnen, om du står fast inför det osäkra? Börja alltså genast att leva, käre Lucilius – och räkna varje ny dag som ett eget liv.

Vad bör man ha till hands i sådana lägen? Detta: vad som är mitt och vad som inte är det, vad som är tillåtet och vad som inte är det. Jag måste dö. Måste jag dö klagande? Jag måste läggas i bojor. Måste jag klaga över det också?

Två saker att hålla i minnet. Allt har sedan evigheten återkommit i samma former – på hundra år ser man inget nytt. Och den som lever längst och den som dör tidigast förlorar exakt detsamma.

Tänk på den som säger: ”Jag ska köpa, bygga, låna ut, driva in, vinna ära och sedan på ålderns höst ge mig åt vila.” Allt sådant är osäkert, även för den lycklige. Ingen av oss har något anspråk på dagarna som kommer.

Hindrar någon mig från att gå med ett leende, med glädje, med förnöjsamhet? Du tänker lägga mig i bojor? Mig, i bojor? Du kan fjättra mitt ben, men inte ens Zeus själv kan övervinna min vilja.

Det som återstår och är utmärkande för den goda människan: att vara nöjd med det som händer och med den tråd som spinns åt henne. Att inte orena det gudomliga som planterats i hennes bröst, utan bevara det i ro och inte säga något som strider mot sanningen.

Det vi håller fast vid glider undan; slumpen bryter in i just den timme som vi har fyllt med planer. Tiden går enligt sin egen lag, men i mörker – vad hjälper det mig att Naturens gång är säker, när min egen inte är det?

Jag gör det enda jag kan: att inte drunkna i rädsla, inte skrika, inte anklaga Gud. Det som har blivit till måste förgå. Jag är en människa, en del av helheten, som en timme är en del av dagen.

En sådan människa är som en präst åt gudarna: obefläckad av njutning, oskadd av smärta, oberörd av förolämpning, en kämpe i den ädlaste kampen, djupt genomfärgad av rättvisa, och tar med hela sin själ emot allt som tilldelas henne som hennes lott.

Själva den dag du bävar för som slutet på allt är gryningen till din evighet. Varför dröja? Lägg ner din börda – du har redan en gång tidigare lämnat detta köttets gömställe.

Behåll det som är ditt eget. Gör inte anspråk på det som tillhör andra. Använd det som ges. När något tas ifrån dig, lämna det villigt och var tacksam för den tid du hade det.

Det styrande förnuftet kräver inget bestämt material. Det gör material av det som står emot det, så som elden griper det som faller i den. Det som skulle släcka en liten låga ger näring åt den starka elden och får den att stiga högre.

Behandla allt som skänker dig glädje som en växt i blom. Ta vara på dess löv medan de finns – varje art har sin egen tid att falla, och allt faller i sin tid.

Varje vana upprätthålls av den handling som hör till den. Att gå av att gå, att springa av att springa. Vill du läsa väl, så läs. Sluta i trettio dagar och se vad som händer.

Allt som stämmer med dig stämmer med mig. Ingenting är för mig för tidigt eller för sent. Allt som dina årstider bär fram är frukt för mig. Från dig kommer allt, och till dig återvänder allt.

Den som länge har förberett sig på en fara möter den djärvt; den som har övat sig i umbäranden uthärdar dem. De oförberedda grips däremot av panik vid minsta motgång. Se till att ingenting når dig som en överraskning.

Han bar domen modigt. Det ligger i viljans makt. Det är ett gott. Din son är död. Vad har hänt? Din son är död. Ingenting mer. Resten är ditt eget tillägg.

Allt detta som du ser förändras just nu och kommer snart inte längre att finnas. Tänk på hur många av dessa förändringar du redan har bevittnat. All tillvaro är förvandling. Livet är uppfattning.

Våra själar måste forma sig efter denna lag – följa den, lyda den. Vad som än drabbar dig, ta det som något som måste ske. Bespara dig lusten att rasa mot Naturen.

Gud säger: visa att du har tränat ordentligt, lytt din tränare och ätit som du skulle. Visar du dig då svag när stunden kommer? Nu är det feberns tid. Låt den bäras väl.

Tänk på hur många läkare som är döda efter att ha rynkat pannan över de sjuka, hur många filosofer efter ändlösa samtal om döden, hur många hjältar efter att ha dräpt tusentals, hur många tyranner efter att ha utövat makt som om de vore odödliga.