Stoiska citat om tiden och om att leva i nuet

Två saker att hålla i minnet. Allt har sedan evigheten återkommit i samma former – på hundra år ser man inget nytt. Och den som lever längst och den som dör tidigast förlorar exakt detsamma.

Vi planerar långa sjöresor, uppskjutna hemkomster, fälttåg och den långsamma klättringen mellan ämbetena – medan döden står tyst bredvid oss. Eftersom vi bara föreställer oss att den drabbar grannen, tränger de dagliga förlusterna in på oss nästan osedda.

Jag gör det enda jag kan: att inte drunkna i rädsla, inte skrika, inte anklaga Gud. Det som har blivit till måste förgå. Jag är en människa, en del av helheten, som en timme är en del av dagen.

Allt som hör till kroppen är en ström. Allt som hör till själen är dröm och dunst. Livet är ett krig och en främlings vistelse. Efter ryktbarheten kommer glömskan. Vad kan leda en människa? En enda sak: filosofin.

Ingenting är eländigare än oron över vad framtiden bär i sitt sköte. Våra oroliga sinnen fladdrar av en obegriplig rädsla. Hur ska vi undgå detta? Om vårt liv inte sträcker sig framåt, om det är draget tillbaka in i sig självt.

Behåll det som är ditt eget. Gör inte anspråk på det som tillhör andra. Använd det som ges. När något tas ifrån dig, lämna det villigt och var tacksam för den tid du hade det.

Vad jag än är – lite kött, andedräkt och ett styrande förnuft. Kasta dina böcker. Sluta förströ dig. Förakta köttet, som om du dog nu: blod och ben, en väv av nerver och ådror.

Ordna ditt sinne som om du hade nått det yttersta slutet. Skjut ingenting upp. Gör upp livets räkenskap varje dag. Livets största brist är att det alltid är ofullbordat och att en del av det alltid skjuts upp.

Varje vana upprätthålls av den handling som hör till den. Att gå av att gå, att springa av att springa. Vill du läsa väl, så läs. Sluta i trettio dagar och se vad som händer.

Du måste nu se vilken helhet du tillhör, och att en gräns i tiden är satt för dig. Om du inte använder den till att skingra molnen i ditt sinne, går den förbi, och den kommer aldrig tillbaka.

Vilken oro kan slumpen väcka med sina skiftande lynnen, om du står fast inför det osäkra? Börja alltså genast att leva, käre Lucilius – och räkna varje ny dag som ett eget liv.

Öva dig varje dag. Varje morgon: granska varje människa och varje ting. Tillämpa regeln. Ligger detta inom viljans område eller utanför? Utanför. Lägg det åt sidan.

Om du arbetar med det som ligger framför dig och följer förnuftet allvarligt, kraftfullt och lugnt – håller ditt inre rent, som om du skulle lämna tillbaka det nu – och inte väntar dig något, inte fruktar något och talar varje ord med övertygelse, då kommer du att leva väl.

Kasta av dig denna hunger efter liv. När ditt lidande kommer spelar liten roll – lida måste du, någon gång. Det som räknas är inte längden på ditt liv, utan dess ädelhet.

Som Zeus vilar i sig själv och har sinnesro, och tänker tankar som anstår honom, så bör vi kunna samtala med oss själva, inte sakna andra och iaktta hur tingen påverkar oss nu.

Allt som stämmer med dig stämmer med mig. Ingenting är för mig för tidigt eller för sent. Allt som dina årstider bär fram är frukt för mig. Från dig kommer allt, och till dig återvänder allt.

Varje dag, varje timme, blottar hur obetydliga vi är – ett nytt bevis på att vi har glömt vår skröplighet. Medan vi planerar för kommande tidsåldrar tvingar stunderna oss att se bakåt, där Döden väntar.

När du kysser ditt barn, din bror eller din vän, ge inte intrycket fria tyglar; låt inte glädjen löpa obehindrat. Håll den tillbaka, tygla den – som de som står bakom segrarna i deras triumftåg och påminner dem om att de är dödliga.

Allt detta som du ser förändras just nu och kommer snart inte längre att finnas. Tänk på hur många av dessa förändringar du redan har bevittnat. All tillvaro är förvandling. Livet är uppfattning.

”Ympa nu dina päron, Meliboeus, sätt dina vinrankor i rader.” Men vilken dårskap att ordna sitt liv som om man ägde morgondagen. Vilket vansinne att göra upp vittsyftande planer inför en framtid som ingen äger.

Påminn dig om att det du älskar är dödligt och inte något av ditt eget. Det har getts dig för stunden, inte för alltid, utan som ett fikon vid den bestämda årstiden.

Tänk på hur många läkare som är döda efter att ha rynkat pannan över de sjuka, hur många filosofer efter ändlösa samtal om döden, hur många hjältar efter att ha dräpt tusentals, hur många tyranner efter att ha utövat makt som om de vore odödliga.